Pay it forwards

Jag har ofta funderat på det här med ramar. Ramarna som vi formar tillsammans i vårt samhälle och ramarna som normen håller sig inom. Alla som går utanför normer lider förmodligen av någon form av affekt. En nedsättning, ett funktionshinder, en neuropsykiatrisk nedsättning eller någon form av social nedsättning som gör att personen i fråga per automatik känner sig utanför. När jag var liten var jag rätt konstig. Är jag väl fortfarande men det är inget jag i dagsläget lider av. Men som det var då så var jag konstig. Ingen visste egentligen varför jag var konstig och inte heller var det någon som försökte ta reda på det. Jag har inget neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag led nog snarare av ett socialt hinder där mitt mänskliga värde inte stod så högt i kurs.

Vad jag i nuläget kan reflektera över är att ingen ville förstå mig. Jag var bara bråkig och uppkäftig för att jag inte riktigt förstod att det jag sa och gjorde också hade betydelse. Några inlärningssvårigheter ställdes jag inte inför. Jag tyckte mest bara att skolan var jävligt tråkigt. Men saken är den att jag gick helt klart utanför ramarna för vad som ansågs vara normalt och det var ingen som egentligen brydde sig om att göra något för att förstå varför.
Det var ofta jag försökte göra rätt för att få vara med men hur jag än gick tillväga så var jag stämplad som den konstiga och hur rätt jag än gjorde så bedömdes det som konstigt.
Med detta kom denna jävla kamp för duktighet. Att äntligen få komma bort från det svarta hål där jag redan var dömd på förhand, där förändring aldrig var ett alternativ var som en befrielse. Men det som komma skulle i det "nyas" sällskap var en evig kamp för att vara accepterad. Att vara cool, säga rätt saker, bära rätt kläder, att låtsas tycka om musiken som var ball och att ha de rätta åsikterna.
Jag märkte snabbt vad som gav resultat men faktum var att jag i längden inte pallade att bära upp den där konstlade människan. Man kan jämföra mig med ett timglas. Den där sista slatten som rinner genom midjan är mitt riktiga jag som bara pressas genom hålet och försvinner. Nästa anhalt med ny gemenskap genererar i precis samma beteende. Jag är cool, häftig, säger och gör rätt saker för att efter en tid krypa fram ur det svarta hålet och sedan försvinna bort från det som smärtar så hårt. Flera av mina arbetsgivare har anmärkt den börda av perfektion som jag lägger på mig själv. Att duktighetsnivån är högre än normens. Jag har aldrig fattat det. Tvärtom. Jag har alltid vart lite lat.

Att inte bli accepterad för den man är måste ju vara den absolut värsta känslan som finns. Jag vet inte hur många relationer jag pajat för att jag testat hur långt jag kan gå innan du slutar älska mig och försvinner. Att betee sig som ett svin behöver inte alltid innebära att man är ett svin. När jag var 28 år förstod jag att det faktiskt finns en känsla som i folkmun kallas för kärlek. Att jag faktiskt förtjänar att bli älskad precis som jag är med alla mina fel och brister.
Den insikten var rätt cool och jag har märkt allt eftersom att det faktiskt inte gör så mycket om mina barn har olika strumpor på sig, att jag kan outa mig i televisionen som jordens loser. Inte heller gör det något att jag erkänner för folk att jag  då och då faktiskt blir skitarg på mina barn, att mitt förhållande knakar var och varannan dag, att jag inte vet hur alla ord stavas, att jag serverat yogurt till middagsmat, att jag då och då känner mig rätt deppig, att jag inte är supertacksam för varje dag jag fått i livet, att jag gjort och gör helt störda och ansvarslösa va, att jag kan skriva balle på facebook för att det just då för stunden är balle och att jag har fem barn men inget körkort för att jag för tre år sedan kuggade mig när jag skulle köra upp (Vilken idiot som helst kan ju faktiskt ta körkort).
Med denna insikt så måste jag säga att det kommit väldigt många positiva biverkningar, typ som att jag inte försöker vara perfekt vilket i sin tur reducerar en massiv mängd stress. Jag kan även be om ursäkt när jag felat, jag flyr inte utan reder ut konflikter, jag tillåter mig att lära mig saker av andra och upptäcker vad som är värt och inte, dessutom har jag en jädra acceptans för andra människors svagheter och förlåter hej vilt.
Ett gäng negativa effekter är att jag kan bete mig rätt provokativ. Jag uttrycker mig rakt och burdust, jag tar INGEN SKIT och krockar dagligen med jantelagens obräckliga mur.

I och med de ramar vi har i vårt sociala samspel så går jag även här utanför gränsen där normen snällt står och trycker i ett hörn. Ibland får jag höra att människor uppfattar mig på ett sätt som faktiskt inte alls stämmer överens med den jag är. Istället för att lära känna mig så skapar man förutfattade meningar om mig och så kanske det måste få vara. Jag tror inte att jag lider av det så mycket längre.
Saken är nog den att jag orkar inte må dåligt längre. Jag vill vara mig själv i alla lägen och jag vill vara omtyckt för den jag är. Självklart arbetar man med sina affekter hela tiden. Men på något sätt har jag lärt mig att acceptera att jag är rätt cool som jag är. Jag behöver inte vara mer eller mindre cool för att passa in längre.

När jag nu i mitt arbete möter flertalet människor med olika nedsättningar. Kan då vara både neuropsykiatriska och sociala så är det jädra gött att ha med sig sina erfarenheter. Vetgirigheten är som ett stort evigt gapande hål som bara suger upp all information som går runt dessa barn som går utanför ramarna för vad som anses vara norm. Tänk att få göra payback på livet där acceptans, förståelse och medmänsklighet står som norm och att de underbara ungar jag möter slipper undan den kamp för acceptans som lika gärna kan leda en till en förtidig död eller en själsligt pansar.
Kanske är det en utopi för jag är otroligt naiv (också en av många fina egenskaper) men nog fan kan det gå på något sätt. Pay it forward!