Pay it forwards

Jag har ofta funderat på det här med ramar. Ramarna som vi formar tillsammans i vårt samhälle och ramarna som normen håller sig inom. Alla som går utanför normer lider förmodligen av någon form av affekt. En nedsättning, ett funktionshinder, en neuropsykiatrisk nedsättning eller någon form av social nedsättning som gör att personen i fråga per automatik känner sig utanför. När jag var liten var jag rätt konstig. Är jag väl fortfarande men det är inget jag i dagsläget lider av. Men som det var då så var jag konstig. Ingen visste egentligen varför jag var konstig och inte heller var det någon som försökte ta reda på det. Jag har inget neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag led nog snarare av ett socialt hinder där mitt mänskliga värde inte stod så högt i kurs.

Vad jag i nuläget kan reflektera över är att ingen ville förstå mig. Jag var bara bråkig och uppkäftig för att jag inte riktigt förstod att det jag sa och gjorde också hade betydelse. Några inlärningssvårigheter ställdes jag inte inför. Jag tyckte mest bara att skolan var jävligt tråkigt. Men saken är den att jag gick helt klart utanför ramarna för vad som ansågs vara normalt och det var ingen som egentligen brydde sig om att göra något för att förstå varför.
Det var ofta jag försökte göra rätt för att få vara med men hur jag än gick tillväga så var jag stämplad som den konstiga och hur rätt jag än gjorde så bedömdes det som konstigt.
Med detta kom denna jävla kamp för duktighet. Att äntligen få komma bort från det svarta hål där jag redan var dömd på förhand, där förändring aldrig var ett alternativ var som en befrielse. Men det som komma skulle i det "nyas" sällskap var en evig kamp för att vara accepterad. Att vara cool, säga rätt saker, bära rätt kläder, att låtsas tycka om musiken som var ball och att ha de rätta åsikterna.
Jag märkte snabbt vad som gav resultat men faktum var att jag i längden inte pallade att bära upp den där konstlade människan. Man kan jämföra mig med ett timglas. Den där sista slatten som rinner genom midjan är mitt riktiga jag som bara pressas genom hålet och försvinner. Nästa anhalt med ny gemenskap genererar i precis samma beteende. Jag är cool, häftig, säger och gör rätt saker för att efter en tid krypa fram ur det svarta hålet och sedan försvinna bort från det som smärtar så hårt. Flera av mina arbetsgivare har anmärkt den börda av perfektion som jag lägger på mig själv. Att duktighetsnivån är högre än normens. Jag har aldrig fattat det. Tvärtom. Jag har alltid vart lite lat.

Att inte bli accepterad för den man är måste ju vara den absolut värsta känslan som finns. Jag vet inte hur många relationer jag pajat för att jag testat hur långt jag kan gå innan du slutar älska mig och försvinner. Att betee sig som ett svin behöver inte alltid innebära att man är ett svin. När jag var 28 år förstod jag att det faktiskt finns en känsla som i folkmun kallas för kärlek. Att jag faktiskt förtjänar att bli älskad precis som jag är med alla mina fel och brister.
Den insikten var rätt cool och jag har märkt allt eftersom att det faktiskt inte gör så mycket om mina barn har olika strumpor på sig, att jag kan outa mig i televisionen som jordens loser. Inte heller gör det något att jag erkänner för folk att jag  då och då faktiskt blir skitarg på mina barn, att mitt förhållande knakar var och varannan dag, att jag inte vet hur alla ord stavas, att jag serverat yogurt till middagsmat, att jag då och då känner mig rätt deppig, att jag inte är supertacksam för varje dag jag fått i livet, att jag gjort och gör helt störda och ansvarslösa va, att jag kan skriva balle på facebook för att det just då för stunden är balle och att jag har fem barn men inget körkort för att jag för tre år sedan kuggade mig när jag skulle köra upp (Vilken idiot som helst kan ju faktiskt ta körkort).
Med denna insikt så måste jag säga att det kommit väldigt många positiva biverkningar, typ som att jag inte försöker vara perfekt vilket i sin tur reducerar en massiv mängd stress. Jag kan även be om ursäkt när jag felat, jag flyr inte utan reder ut konflikter, jag tillåter mig att lära mig saker av andra och upptäcker vad som är värt och inte, dessutom har jag en jädra acceptans för andra människors svagheter och förlåter hej vilt.
Ett gäng negativa effekter är att jag kan bete mig rätt provokativ. Jag uttrycker mig rakt och burdust, jag tar INGEN SKIT och krockar dagligen med jantelagens obräckliga mur.

I och med de ramar vi har i vårt sociala samspel så går jag även här utanför gränsen där normen snällt står och trycker i ett hörn. Ibland får jag höra att människor uppfattar mig på ett sätt som faktiskt inte alls stämmer överens med den jag är. Istället för att lära känna mig så skapar man förutfattade meningar om mig och så kanske det måste få vara. Jag tror inte att jag lider av det så mycket längre.
Saken är nog den att jag orkar inte må dåligt längre. Jag vill vara mig själv i alla lägen och jag vill vara omtyckt för den jag är. Självklart arbetar man med sina affekter hela tiden. Men på något sätt har jag lärt mig att acceptera att jag är rätt cool som jag är. Jag behöver inte vara mer eller mindre cool för att passa in längre.

När jag nu i mitt arbete möter flertalet människor med olika nedsättningar. Kan då vara både neuropsykiatriska och sociala så är det jädra gött att ha med sig sina erfarenheter. Vetgirigheten är som ett stort evigt gapande hål som bara suger upp all information som går runt dessa barn som går utanför ramarna för vad som anses vara norm. Tänk att få göra payback på livet där acceptans, förståelse och medmänsklighet står som norm och att de underbara ungar jag möter slipper undan den kamp för acceptans som lika gärna kan leda en till en förtidig död eller en själsligt pansar.
Kanske är det en utopi för jag är otroligt naiv (också en av många fina egenskaper) men nog fan kan det gå på något sätt. Pay it forward!

Ett tjorv utan dess like

Det här med att bedriva familjeliv på sju är ju rätt tjorvigt, FAKTISKT! Mammor hit och pappor dit. Huller om buller. Mat som lagas i för liten mängd och mat som lagas i för stor mängd. Ett barn där och ett barn här. Helt plötsligt har man planerat för stor familj och så blir det bara ett barn hemma. Kylen skriker av tomhet och helt plötsligt sitter det en tonåring där som inte alls tänkt vara kvar hos sin mamma och han skriker likväl efter mjölken som står kvar i kyldisken på ICA.
Men vi kan väl ha lite familjemys då? Nejdå för då har jag missat att det är träning nummer 228 i ordningen och att maten skulle inmundigats för cirka två timmar sedan för nu är dom redan på isen och deras magar kvider av hunger.
Men när börjar träningen i kväll då? Ja den börjar klockan sju. Ok då hinner vi laga mat. När klockan slår fem börjar det brinna i brallan för någon hade sagt fel och träningen började visst klockan sex.
Där åkte den gossen iväg och var återigen inte tankad. Eller hur var det nu med läxorna. Nio läxor skall göras denna vecka men vilken unge hade vilken läxa och vilken unge hade inte gjort sina läxor? Ja visst ja, dottern hade träning i kväll, men jag kan återigen inte följa med för att den lillas humör suger och vrålar för att hon inte vill sova fast hon egentligen vill det. Inget läge att sitta på en läktare och spana in brottningssugna ungar som skall respekteras i sin utövning med både iaktagelse och tystnad. För att inte tala om tvättstugan som konstant svämmas över. Det spelar faktiskt ingen roll att den "arge" gav oss en fin tvättstuga med både skåp och arbetsbänk. Tvätten är ändå där och bedriver otukt mot golvplattorna. Trallala jag jobbar heltid också. Glömde jag säga det. Dessutom jobbar jag inte heltid på en fabrik där jag börjar sju och får gå hem fyra. Nä jag jobbar som klasslärare i en kommun full av framtidsvisioner.
Det var väl allt för i kväll// Christelle

Swish

Jodå! Så har en vecka gått och kommer aldrig åter. SWISH sa det. Snubben har vart på älgjakt sedan förra veckan och det känns som att han åkte i går. Jag har inte hunnit med ett enda inlägg under denna vecka men vad gör väl det? Hundarna blev rastade i alla fall. Här och nu sitter jag tragiskt ensam, näst intill självömkande och reagerar på ett glas vin. Försökte spela gitarr. Ska lira på ett dop i morgon. Men hur det nu var med kvällens övning så känns det mer som att jag borde knäcka gitarrhalsen för att sedan elda upp den på tomten, framför grannarna med ett hysteriskt, ja helt sinnessjukt galet skratt. Så dåligt gick det alltså och får jag inte varma fötter innan klockan två i morgon så kommer den lilla fina gossens dop att gå till historien som den "mestförstördapågrundavheltkäzzgitarrspelaregenomtiderna". Sån e ja, självkritisk! Men frustrationen som kommer av min jävla inkompetens rasar. Bortsett från det så äre himla gött med helg och i morgon ska jag ta en redig sovmorgon!
ADIOS!

Jag å mitt skägg.

Jag har en väldigt osexig noija. Den ter sig som så att jag hela tiden måste rycka hår från ansiktet. Det handlar om områden som hakpartiet, överläppen och innuti näsan. Fantastiskt enerverande för många har jag märkt. Helst gör jag det med pincett var som helst. S tycker att det är så jävla osexigt att jag blir förvisad till klosettrummet. En rolig unge jag känner brukar härma mig. Då trycker hon ihop munnen, skjuter fram hakan och lutar bak nacken lite. Sedan sitter hon där och låtsas rycka sitt skägg a'la Chrillan style. Men nu! Nu sover kidsen, snubben är i norrland och det är bara jag och min pincett. Precis över hela huset om jag så vill. När katten är borta......

Sköna söndag...

Även om det är ett program jag minns. Super Ted, och alla modevisningar så är det inte det programmet jag talar om utan det verkliga livet.
Dagen i dag har ju vart så himmelskt skön. En lång skön sovmorgon och även om jag vaknade med den där envisa huvudvärken som vägrar ge sig så hade jag tid att komma till sans med hjälp av en värktablett. Därefter hade vi en lugn skön frukost som sedan följdes av att jag startade upp ett långkok. Fint söndagsbesök skulle vi få minsann och då gällde re att servera kvalité. Älg är ju som tacksamt många gånger.
En rolig prommis med världens gosigaste knasjycke fick också klämma in sig under punkten övrigt på den obefintliga dagordningen. Vad  roligt det är med djur och barn. Vi lekte kurragömma med vovven Elivs och till barnens stora förtjusning så ville han alltid "va". Tänk er att ha en sådan kompis. En som alltid ställer upp och räknar. Dock var det ingen större utmaning för jycken då det kom till sökandet. Som en jädra spårhund var han på en, inom loppet av någon sekund var man hittad. Stört omöjligt att komma undan.
Det är vackert när barn leker med djur. Man blir lycklig av att se det.

Det osar i huset. Visst, det är på grund av att fläkten ännu inte är installerad. Den stora orsaken till oset är att kidsen gräddar våfflor. Tre barn i ett kök kan liknas vid "Ju fler kockar, desto sämre soppa". Dom bråkar, tjaffsar och kivas mellan gräddningarna. Däremot verkar ändå som att det kommer en färdig produkt ur kaoset. Grädden är till och med vispad. Inte illa pinkat när man har en lillasyster som röjer likt en kniv i en stavmixer. Det är en rätt intressant process att observera. Hur dom efter 4½ år äntligen har kommit fram till den där biten som man kanske skulle kunna likna vid någon sorts "syskonkärlek". Dom är bara styvsyskon och har haft det väldigt tufft med sina relationer till varandra. Men nu verkar det ha landat. Dom vill alltid vara i samma rum, dom vill alltid sitta i soffan tillsammans. Dom vill inte vara hemma utan varandra och dom väljer att vara hemma istället för att dra iväg på andra äventyr. Även om dom tjaffsar och kivas så verkar det vara på ett plan där ingen längre blir sårad och att självklarheten för den andres deltagande är ett faktum. Jag är glad för detta. Mycket glad!

Nu serveras det goda nygräddade våfflor här. Bara att slå sig ner till bords.

Goder afton// Christelle

Nunnor som snattar...

Tänka sig att världen höjer på ögonbrynen för den stackars nunnan som hade (min egna personliga teori) ett enormt sug av öl. Hon ville synda lite med en dryck hon inte fått inmundiga på väldigt många år. För att undkomma skammen då alla i byn skulle få veta att hon shoppat en öl så var hon tvungen att begå ännu ett brott. SNATTERI Kul med människor som bara får för sig att bryta det invanda mönstret och som en dag helt plötsligt gör något helt oväntat.
Jag har en god vän och jag tänker absolut inte nämna denna vid namn. Men denne person är just en sådan person som helt plötsligt bara gör något oväntat. Det är absolut ingen impulsiv person som till vardags går över några som helst gränser. Jag vet första gången jag hörde henne fjärta så höll jag på att dö av garv för att det var så jävla oväntat att det skulle komma från henne.
Hur som haver. Denne rättskaffens person knallade in på en större kedja och gjorde samma sak som nunnan, fast det var en kajalpenna.
När historien om kajalpennan uppdagades stod jag bara med gapande min och kunde inte annat än att även den gången garva hysteriskt. När jag äntligen lugnat mig var jag tvungen att ställa frågan, VARFÖR? Svaret jag fick var logiskt. Den var så jävla dyr och jag ville ha den.
Själv är jag väl en sådan person som alla förväntar sig det värsta av. Men faktum är att jag aldrig snattat något i hela mitt liv. Det ni, det trodde ni inte va?
Hur det nu än var med den där törstiga nunnan så hoppas jag att njutningen var total och att hon drog en redig orgasm strax därefter. Jag tänker, varför inte dra till med en synd till när man ändå förbrukat två av alla tusentals. Hur var det nu man sa? Alla goda ting är TRE var det visst.

Förr var det ju så jävla tråkigt...

Jag kan inte säga att jag tyckte om det förr. Att vara i skogen alltså. Jag vet pappa och mamma försökte släpa med mig dit. Dom lyckades ofta men jag var inte allt för nöjd. Jag tyckte verkligen att skogen var typ det absolut tråkigaste som fanns. Att åka ut och grilla med skotern var en redig pina och att plocka bär var inte heller ett alternativ att fördriva sin tid med. Detta har följt med mig bra länge. Alla som hojtade runt om skogen som en viloplats för själen var ju bara så tråkiga. Än i dag tycker jag att bärplockning är typ det tråkigaste som finns att göra. I alla fall om man gör det för hand utan bärplockare. Det händer ju liksom inget hur mycket man än plockar och plockar.

Däremot har jag nu på senare år kommit på mig själv med att söka mig till skogen. Så fort jag får en ledig stund över med barnen och jag vet att inget står för dörren och vill in i brådskande tar vi på oss kläderna och drar ut i skogen. Den känsla jag upplever där ute går långt över alla pubar och gym i världen. Finns inte en snygg karl som skulle kunna locka mig därifrån och inte heller stoppas jag av lillans hysteriska vrål i en halvtimme var gång vi äntrar skogens port. För att inte tala om vilken rikedom det finns. Visst finns det svampar i norrland, men det är inget jag fostrats in i. Här är det bara så rackarns exotiskt att finna de där bruna små hattarna lite precis överallt och ingenstans där ute. Att gå och spana ner i det sköna gröna i ca två timmar ger mig varken nackspärr eller lappsjuka. Jag älskar´t helt enkelt.

Det bästa i kråksången är att ungarna älskar det också. Den lilla brukar som sagt protestera i en halvtimme. När halvtimmen gått av skrik och skrän och modet övertagit rädslan för att gå ner för den branta lilla kullen, ja då är hon också som förtrollad av skogens magiska värld.

Där strövar jag runt och spanar efter svamp och barnen snurrar runt mig i större cirklar. Man behöver aldrig tjata eller ropa efter dem, det är som att träden vakar över den lilla och vänder sig efter den led som krävs att hon går för att inte gå vilse. Som en riktig skog a´la sagorna. Man upptäcker verkligen att den överkonsumtion på leksaker som oftast sker i varje barnfamiljs hem är fullkomligt onödig då de faktiskt knappt leker med leksakerna. Skogen däremot är en redigt juste polare som ungarna gärna välkomnar/besöker och leker med om och om igen. Något som dom i skolor/ förskolor borde tänka på när det kommer till skolgårdars utformning. Istället för att skövla buskar och träd och smälla upp några EU-anpassade lekställningar som kostar hur många hundra tusen som helst, så borde dom satsa på skogens rikedom som är långt mer tillfredsställande än vilken skolgårdskarusell som helst.

Jag jobbade på en förskola förut som faktiskt satsade på denna biten. Föräldrarna klagade och var missnöjd på gården där det "bara" fanns en stor sandlåda och en gungställning. Alldeles i hörnet på gården var det en skogsdunge där ungarna älskade att vara. De klättrade i träden, byggde kojor, använde varje liten vrå av platsen på flera olika sätt. Det fanns utrymme för rollekar, reträtt, bygga, matematik, konstruera och mycket mer. Det enda föräldrarna såg var att det inte fanns någon rolig förskolegård och att den inte var stimulerande för kidsen som gick där. Snacka om att begränsa sin tankebana och fullkomligt förruttna i allt vad minnen från barndomen heter. Smärtsamt och enfaldigt tillstånd där kvalitén får kuva sig för kvantiteten.

Hur som haver. Vi är inkomna efter en fin lunchtid ute i skogen. Jag fick med mig både stora och små barn samt en farmor. Som tack för besöket fick vi med oss en påse trattkantareller tillbaka hem.

Lika mycket rikedom som exotiskt.

Trevlig lördagsafton// Christelle