Jag kan inte säga att jag tyckte om det förr. Att vara i skogen alltså. Jag vet pappa och mamma försökte släpa med mig dit. Dom lyckades ofta men jag var inte allt för nöjd. Jag tyckte verkligen att skogen var typ det absolut tråkigaste som fanns. Att åka ut och grilla med skotern var en redig pina och att plocka bär var inte heller ett alternativ att fördriva sin tid med. Detta har följt med mig bra länge. Alla som hojtade runt om skogen som en viloplats för själen var ju bara så tråkiga. Än i dag tycker jag att bärplockning är typ det tråkigaste som finns att göra. I alla fall om man gör det för hand utan bärplockare. Det händer ju liksom inget hur mycket man än plockar och plockar.
Däremot har jag nu på senare år kommit på mig själv med att söka mig till skogen. Så fort jag får en ledig stund över med barnen och jag vet att inget står för dörren och vill in i brådskande tar vi på oss kläderna och drar ut i skogen. Den känsla jag upplever där ute går långt över alla pubar och gym i världen. Finns inte en snygg karl som skulle kunna locka mig därifrån och inte heller stoppas jag av lillans hysteriska vrål i en halvtimme var gång vi äntrar skogens port. För att inte tala om vilken rikedom det finns. Visst finns det svampar i norrland, men det är inget jag fostrats in i. Här är det bara så rackarns exotiskt att finna de där bruna små hattarna lite precis överallt och ingenstans där ute. Att gå och spana ner i det sköna gröna i ca två timmar ger mig varken nackspärr eller lappsjuka. Jag älskar´t helt enkelt.
Det bästa i kråksången är att ungarna älskar det också. Den lilla brukar som sagt protestera i en halvtimme. När halvtimmen gått av skrik och skrän och modet övertagit rädslan för att gå ner för den branta lilla kullen, ja då är hon också som förtrollad av skogens magiska värld.
Där strövar jag runt och spanar efter svamp och barnen snurrar runt mig i större cirklar. Man behöver aldrig tjata eller ropa efter dem, det är som att träden vakar över den lilla och vänder sig efter den led som krävs att hon går för att inte gå vilse. Som en riktig skog a´la sagorna. Man upptäcker verkligen att den överkonsumtion på leksaker som oftast sker i varje barnfamiljs hem är fullkomligt onödig då de faktiskt knappt leker med leksakerna. Skogen däremot är en redigt juste polare som ungarna gärna välkomnar/besöker och leker med om och om igen. Något som dom i skolor/ förskolor borde tänka på när det kommer till skolgårdars utformning. Istället för att skövla buskar och träd och smälla upp några EU-anpassade lekställningar som kostar hur många hundra tusen som helst, så borde dom satsa på skogens rikedom som är långt mer tillfredsställande än vilken skolgårdskarusell som helst.
Jag jobbade på en förskola förut som faktiskt satsade på denna biten. Föräldrarna klagade och var missnöjd på gården där det "bara" fanns en stor sandlåda och en gungställning. Alldeles i hörnet på gården var det en skogsdunge där ungarna älskade att vara. De klättrade i träden, byggde kojor, använde varje liten vrå av platsen på flera olika sätt. Det fanns utrymme för rollekar, reträtt, bygga, matematik, konstruera och mycket mer. Det enda föräldrarna såg var att det inte fanns någon rolig förskolegård och att den inte var stimulerande för kidsen som gick där. Snacka om att begränsa sin tankebana och fullkomligt förruttna i allt vad minnen från barndomen heter. Smärtsamt och enfaldigt tillstånd där kvalitén får kuva sig för kvantiteten.
Hur som haver. Vi är inkomna efter en fin lunchtid ute i skogen. Jag fick med mig både stora och små barn samt en farmor. Som tack för besöket fick vi med oss en påse trattkantareller tillbaka hem.
Lika mycket rikedom som exotiskt.
Trevlig lördagsafton// Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar